Titel: Tatra
Serie: Jakten #2
Författare: Lisa Hågensen
Förlag: Hoi förlag
ISBN: 9789176972342
Läsålder: 15+
Antal sidor: 252
Utgivning: 2020-11-21
Handling: Det är vår och spåren efter den kidnappade Siri för de sju vännerna till norra Porsaw. Under fritagningen sker en fasansfull olycka och gruppen splittras. En av dem tvingas ut på en lång resa, och finner i dess slut svar på frågor som legat dolda fram till nu. De andra fortsätter jakten på den grymma General Tarz och de två barn som tillverkades och föddes på The Pure Breed Plant. Ligger barnen till grund för ännu en elitistisk ras, eller har Tarz en ny plan på gång? Jakten för dem västerut, utan en aning om den fasa som väntar. Kommer vännernas vägar åter korsas? Överlever kärleken, och kommer uppoffringen en av dem gör rädda dem alla? Eller är allt förgäves?
Tatra är andra delen i Jakten, den fristående fortsättningen på dystopiserien Purebred. Det är en intensiv dark romance fylld med kärlek, svek och hämnd.
Kommentar/Tankar: Sista boken och slutet på berättelsen med Purebred karaktärerna. Generalen Tarz och hans psykopatiska drag utspelar sig starkt i denna bok, å andra sidan har Purebred och Jakten haft sin beskärda del av psykopatiska karaktärer, något jag personligen gillar. För de psykokaraktärer är helt enkelt bara onda i sin natur (och efter de blivit hjärntvättad och fått i sig propaganda), och man behöver inte försöka resonera deras agerande eller hur de behandlar Dora.
Jag älskar Whanzi åter igen, känns dock som hon blivit lite mjukare i själen, efter hon accepterat sina ärr från det förflutna och förstått innebörden med ofrivilig kärlek mellan mor och dotter. Dora, är sämst igen på att planera och tänka ut en logisk plan. Hon hoppar in i skiten med inga större framtidsplaner eller ens en plan B. Whanzi, badass och superwoman, måste åter igen in och hjälpa de idioterna som går in i ett krig utan att fysiskt ha tränat för det. Kändes som man fick se några karktärer mer än i Purebred (även om fokuset fortfarande låg på Dora och Whanzi i stor del), särskilt Piero och Ask, föll pladask för deras klipskhet - de var en asset för deras uppdrag, till 100%.
Känner mig något tom efter att få lämna denna serie. Känslorna har varit en berg-o-dalbana, jag har ju följt serien från start och de har alla utvecklats till något mer accepterande. Alla hade någon de var sur på, eller de hade ett jobbigt förflutet, men det accepteras och förlåtes.
Betyg: 4/5 💛